Nu publicerar Aftonbladet Dokumentet från 1978, där tidningens kvinnor gjorde upp med spritkultur och tafsande kollegor.

– Det slogs vad om vem som kunde ’få omkull’ kvinnliga praktikanter först, säger Karin Alfredsson.

Dokumentet handlade även om att förändra journalistiken och skapa möjlighet för kvinnor att göra karriär.

Gunilla Boethius om trakasserierna och sexismen på Aftonbladet på 70-talet

Dokumentet från 1978 inleds med en dikt av Karin Eriksson, som skrev i Aftonbladet i nästan 30 år men aldrig syntes med byline i tidningen.

Hon jobbade nattskift med att renskriva artiklar som korrespondenter läste in över telefon. Inte sällan var de berusade.

D

e senaste veckornas avslöjanden om misstänkta våldtäkter och sexuella trakasserier, begångna av män på Aftonbladet och på andra mediehus, har skakat om mediesverige.

Kvinnliga medarbetare på Aftonbladet har tagit initiativ till Dokumentet 2.0, en uppföljning av kulturskildringen på tidningen från 1970-talet.

Dokumentet låg på varje skrivbord när journalisterna kom till redaktionen i Klarakvarteren den 8 maj 1978. Efter ett antal möten hade reportern Annette Kullenberg tagit initiativ till att kvinnornas berättelser skulle skrivas ned och publiceras. Det tog ungefär en vecka.

– Vi skrev ju det här väldigt snabbt och spontant. Det var bara att sätta sig ner och skriva, ’papper i maskin’ som det kallades, säger Inger Ramqvist, mångårig Aftonbladetjournalist

Så här såg Aftonbladets redaktion ut under 70-talet.
P

å den här tiden fanns det mellanöl i automaterna och sprit i många medarbetares skrivbordslådor. Enskilda arbetsrum gick under benämningar som ”Benkes Bar”. Att vara berusad på jobbet var socialt accepterat på Aftonbladets redaktion.

– Det var en väldigt kreativ och rolig arbetsplats, samtidigt som det också var en väldigt tuff miljö för oss kvinnor. Vi kunde bli klämda på brösten, och fick många förslag av berusade män som kom upp på tidningen sent på kvällarna när de hade varit ute på krogen. Det slogs vad om vem som kunde ’få omkull’ kvinnliga praktikanter först, berättar Karin Alfredsson.

Ett syfte med Dokumentet var att ryta ifrån mot spritkulturen och manliga beteenden som i dag skulle benämnas som sexuella trakasserier. Då kallades det för ”tafsande”, och gick för det mesta under radarn.

Anita Hansson skriver:

Man ville även förändra vilka ämnen det skrevs om – och inte skrevs om – i Aftonbladet, ifrågasätta hur kvinnor porträtterades, och i förlängningen locka fler kvinnliga läsare. Journalisten och författaren Agneta Pleijel kallar det för ’åsidosättandet av kvinnliga journalisters kraft’, i en kommande SVT-dokumentär.

Året då Dokumentet publicerades var 65 av 278 journalister på Aftonbladet kvinnor, enligt statistik i boken Dokumentet – och vad hände sen?. I redaktionsledningen satt uteslutande män.

Karin Eriksson vid sin arbetsstation under nätterna på Telemottagningen.

Karin Eriksson började på Stockholmstidningens och Aftonbladets gemensamma telemottagning 1956, och var anställd på Aftonbladet tills hon gick i pension. Hon dog år 2012.

Birgitta Åsbrink jobbade tillsammans med Karin Eriksson på Telemottagningen, som är nedlagd sedan länge.

– Karin var mycket skarp, drastisk humor var utmärkande för henne. Skinn på näsan hade hon också om det behövdes, hon var motsatsen till mjäkig. Vi umgicks privat och hade mycket tid ihop på nätterna mellan samtalen då vi skrev ut korrespondenternas rapporter. Det hette att vi hyfsade till språket. En del var ju väldigt slarviga när de lämnade sina artiklar, säger Birgitta Åsbrink (som hette Ahlbom då Dokumentet skrevs.)

Enligt Karin Erikssons beskrivning i Dokumentet var det mer eller mindre omöjligt att lämna den kvinnodominerade och oglamorösa Telemottagningen för att göra redaktionell karriär.

Men den yngre kollegan Birgitta Åsbrink gick vidare till att jobba på insändarsidan, och blev senare reporter på Stockholmsredaktionen.

Och så missnöjd som Karin Eriksson framstår i Dokumentet var hon i själva verket inte, i alla fall enligt dottern Kajsa Holmgren. Senare i livet studerade Karin Eriksson ryska och reste runt i Sovjetunionen med sin man Sixten, som var hovslagare.

– Jag tror att hon gillade jobbet. Hon ogillade att åka hem på natten, men efter ett tag blev ju det betalda hemresor med taxi. Hon kanske hade velat ha lite mer uppskattning inom sitt gebit, fått redigera mer eller något sådant. Men det var inte så att hon gick runt och var bitter för att hon inte var ’korre’ eller så, nej det var det inte, säger Kajsa Holmgren.

D

et sägs att det var alldeles tyst på Aftonbladet, morgonen då Dokumentet hade lagts ut på skrivborden.

I boken Dokumentet – och vad hände sen? från året därpå intervjuas 16 män.

Från dagen då Dokumentet delades ut till kollegorna på redaktionen.

Deras inställning är överlag positiv. Manliga reportrar, redigerare och arbetsledare säger sig känna igen jargongen, och att de både skämts och skrämts när de läst beskrivningarna i Dokumentet. Att läsa texterna har för somliga varit en väckarklocka, vilket förhoppningsvis kan leda till ett bättre klimat på tidningen.

Annika Danielson

I Susanne Björkmans radiodokumentär Vad är det ni tjejer vill egentligen? från 1978 hörs mer osminkade reaktioner på Dokumentet. Nyanställda redigeraren Annika Danielson möter benhårt motstånd när hon diskuterar Dokumentet och det redaktionella innehållet på Aftonbladet med kollegor och chefer.

Dokumentet kallas för ”ett löst mög” och ”halvterapeutisk verksamhet”.

– Aggressionerna kom ju då. Mikrofonen blev som en katalysator, minns Annika Danielson.

Allra värst ifrågasatt blir hon av tre manliga chefer på en bar. Och de hade inget att invända mot att samtalet kom med i dokumentären.

– De var jättenöjda med att ha fått ur sig allt de ville säga. Så vi fattade ju då att det var jättemycket aggressioner. Och visst, det kanske inte var schysst att lägga fram Dokumentet på det sättet som vi gjorde. Men vad skulle vi göra? Det var ingen som lyssnade på oss annars, säger Annika Danielson.

– Och det hela resulterade ju i en kvinnoredaktion.

Annette Kullenberg och Inger Ramqvist, går på Vattugatan i Klara med det färdigtryckta Dokumentet

Annette Kullenberg och Inger Ramqvist, går på Vattugatan i Klara med det färdigtryckta Dokumentet

Aftonbladets redaktion i Klarakvarteret i Stockholm

Aftonbladets redaktion i Klarakvarteret i Stockholm

Möte på redaktionen.

Möte på redaktionen.

Nakenbilder uppsatta i sätteriet

Nakenbilder uppsatta i sätteriet

I

nger Ramqvist blev chef för kvinnoredaktionen, som startades efter Dokumentet.

– Det var tre öronmärkta sidor varje måndag där vi fick bestämma innehållet, säger Inger Ramqvist.

Kvinnoredaktionen skrev om exempelvis skola, barnomsorg och arbetsmiljö i kvinnodominerade yrken. Ämnen som i dag är okontroversiella och naturliga för varje dagstidning att skriva om.

– Det har inneburit en ny intressant typ av journalistik, som både män och kvinnor lockas att läsa – en opinionsbildande journalistik som håller, säger tv-krönikören Ulf Thorgren i Dokumentet – och vad hände sen? från 1979.

Att Dokumentet bidrog till att förändra innehållet i tidningen är det som flera av de medverkande säger sig vara mest nöjda med i dag. Dokumentet fick stor betydelse för hela mediebranschen och var läromedel på journalistutbildningar i många år efteråt.

Karin Alfredsson var reporter.

– När jag nu har gått igenom och tittat på Dokumentet i efterhand så blir jag förvånad, och lite imponerad, över hur stort ansvar vi tog för tidningens innehåll. Efteråt hände det ju saker, vi fick en kvinnoredaktion och det började rensas upp i alkoholkulturen. Det blev någon sorts bevis för att om man går ihop, organiserar sig och använder sig av media så kan man förändra världen. Lite grann, i alla fall, säger Karin Alfredsson.

Även denna avslutande haiku, en travesti på en dikt av Sonja Åkesson, är skriven av Karin Eriksson. Dikten i reportagets inledning är inspirerad av En valsmelodi av Nils Ferlin.

Efter att ha läst Karin Erikssons berättelse i Dokumentet på nytt skriver dottern Kajsa Holmgren i ett mejl till Aftonbladet:

”Ja det var kul att läsa, men lite sorgligt med tanke på att det inte verkar ha blivit så mycket bättre nu. Tänker på alla höga herrar i olika styrelser och företag.

Jag tror att morsan blir glad av att ni tar upp Dokumentet igen. Hon skrattar nog i sin himmel, fast jag undrar; kom hon till himlen, eller en trappa ner!?”

Läs Dokumentet här

Fotnot
Aftonbladet har inhämtat tillåtelse att publicera Dokumentet från samtliga journalister som skrev det, samt från anhöriga till dem som gått bort. Om man inte velat medverka har kapitlet utelämnats.
I maj nästa år ska SVT sända en dokumentärfilm om Dokumentet och kvinnokampen på Aftonbladet i slutet av 1970-talet.
Fortfarande är filmen inte helt finansierad. Om du vill bidra med pengar till filmen kan du göra det nedan.

Dokumentärfilm om Dokumentet (extern länk)